Intervju med Ingela Ihrman
S: Hej Ingela!
Många av vernissagebesökarna undrade vem du är, så om du skulle vilja skriva lite om dig själv, var du kommer ifrån, var du bor, vad du har gjort och sådana biografiska fakta så tror vi att alla skulle vara intresserade!
I: Jag är 23 år gammal och uppvuxen i Kalmar. Efter tre år på förberedande skolor (Stenebyskolan i Dalsland och Gerlesborgsskolan i Bohuslän) bor jag nu i Stockholm och går på Konstfacks kandidatprogram i konst.
S: Utställningen består ju av en animerad film och teckningar. Tänker du dig bilderna som mer "förklarande" komplement till filmen eller var det bara så att ämnet stannade kvar och du gjorde bilderna av den anledningen? Var det tänkt redan från början att bli både en film och teckningar?
I: Min ursprungliga idé var att göra en animation där damen skulle mata änder. Bara så. Hon är hämtad från baksidan på en gammal palettentidning som rensades ut från skolans bibliotek. Det är en reproduktion av en 1300-tals målning. Historien i filmen hittade jag på efter hand. T ex var det oväntat men skönt för mig att låta änderna bli nedskjutna. Att det blev teckningar också var inte tänkt från början utan jag fortsatte bara att låta henne göra saker som jag tycker att hon borde göra.
S: Är det medier du tycker speciellt mycket om att arbeta med? Vilka medier brukar du arbeta med oftast, och vilka är dina favoriter?
I: Jag gillar animation. Rörlig bild är inte precis någon nyhet nu för tiden, men det fascinerande i att göra så något får liv (eller dör) på skärmen finns fortfarande, i alla fall i mig. Digital 3D-animation tycker jag däremot är väldigt tråkigt. Då blir man liksom inte förvånad över att det rör sig.
Teckning är lätt att ta till. Penna papper sudd finns överallt och alltid. När jag gjorde teckningarna var jag som besatt av blyerts. Det var en trend, tror jag, som har falnat lite nu.
S: Är det något ämne eller tema du särskilt ofta brukar återkomma till i din konst?
I: Fåglar. Och att sjunka, drunkna, flyta och flyga. Vågor, ljud och tystnad. Jag är också på jakt efter det storslagna och poesin. Mitt arbete är sprunget ur ett ihärdigt undrande över hur det är att vara människa i tiden och rummet.
S: Vi har hört att du samarbetade med musikhögskolan och att delar av det du ställde ut i Skugglådan var med där; kan du berätta lite om det?
I: Jag gjorde animationer till en konsert på KMH. Det var kammarmusik och mina projektioner visades på scen samtidigt som musikerna spelade. Som stumfilm - livemusik och rörlig, tyst bild. Det var spännande och blev fint! En sopran och en flygelspelande man, en gitarrduo, en flöjtist och en stråkkvartett. Jag tänkte mycket på vilket tempo jag skulle ha i mina filmer. Att höra musik är en sak. Att se en musiker spela en helt annan - mycket mer visuellt, vilket driver bilden framåt. Ser man mina filmer utan musik är de otroligt sega, men när de visades på konserten tyckte jag ibland att saker hände alldeles för fort. Jag visade tre filmer. Den första var med en kung som gör blodapelsinjuice och viftar med sina armar. Den andra ett hav med vågor som rör sig som kinesiska teatrars vågor gör. Bilden är stilla men det flyger och åker förbi båtar lite då och då. Alla sjunker. Den sista filmen var slutscenen i animationen när damen står med svanen i famnen och det droppar blod på stenen, fast loopad i tio minuter. En stråkkvartett spelade Schubert till.
S: Vi undrar såklart också om hur det kändes att ställa ut i Skugglådan. Hur tänker du om att vi har arrangerat bilderna och filmen utan dig?
I: Det har varit roligt. Jag känner mig hedrad. Att ha galleri hemma är en mycket god idé. Jag tycker det är fint att ni integrerar konsten i ert köksliv och skvätter tomatsås på bilderna. Jag valde grejer som passar att skicka iväg för att bli hängda på annan ort. Till tidigare utställningar har jag tecknat damen direkt på väggen, fast i "mänsklig" storlek. Så är ju också intressant att göra, men praktiskt omöjligt eftersom vi ju bor på vardera sida om Sverige.
S: Blev det som du hade tänkt dig, eller var det helt överraskande?
I: Jag tänkte att det blir säkert bra, och det blev det ju!
S: Slutligen undrar vi vad du vill göra i framtiden?
I: Jag vill försörja mig och odla mitt konstnärskap. Helst samtidigt.
S: Tack för intervjun!
